Denna studie fördjupar sig i den ökande relevansen av distansarbete för att främja resilienta kommuner och regioner på landsbygden i de nordiska länderna. Genom policygranskningar och intervjuer med planerare och praktiker undersöker studien pågående insatser för att utnyttja distansarbete som en katalysator för landsbygdsutveckling.
Forskningen visar att hybridarbete, där anställda delar sin tid mellan hemmet och kontor, håller på att bli den nya normen i Norden. Acceptansen och implementering av hybridarbete varierar och påverkas till stor del av enskilda arbetsgivares och anställdas uppfattningar. De flesta regioner eller kommuner har ingen formell policy för distansarbete, utan förlitar sig istället på ramverk som redan fanns på plats före, eller utvecklades under, covid-19-pandemin. Dessa arrangemang återspeglar ofta enskilda arbetsgivares och arbetstagares behov och önskemål, och betonar engagemang för balans mellan arbete och privatliv samt nöjdhet hos anställda.
Kommuner ser potential med distansarbete för att behålla och attrahera invånare, särskilt de med rötter i samhället, men även för att rekrytera kvalificerad arbetskraft för ekonomisk vitalitet. Det finns en politisk drivkraft i hela Norden för att förstärka dessa möjligheter och utnyttja dem för regional utveckling och landsbygdsutveckling.
På vissa sätt är regionala områden och landsbygdsområden mer traditionella, med en större andel av sysselsättningen som utförs på plats. Olika initiativ, inklusive utveckling av co-working spaces som drivs av både företag och offentliga myndigheter, sätter dock distansarbete i förgrunden för landsbygdsutveckling. Avgörande för denna utveckling är förbättring av digital infrastruktur, eftersom distansarbete är beroende av en väl fungerande digital anslutning.
Studien visar att den nya arbetstrenden med distans- och hybridarbetsformat verkar vara mer än bara en tidsbegränsad lösning på krisen under pandemin; det är en övergång mot mer långsiktig regional utveckling, där kommuner på landsbygden engagerar sig för att tillhandahålla infrastruktur och en miljö som främjar en sådan utveckling. Intressant nog visar studien att det finns få officiella riktlinjer eller policyer för distansarbete. Distansarbete har snarare integrerats i befintliga policyer och rutiner. Därför fokuserar kommuner och regioner främst på sin övergripande attraktionskraft i sin strävan att attrahera distansarbetare, till exempel livskvalitet, bostäder, infrastruktur, miljömässig hållbarhet, social inkludering, kultur- och rekreationsfaciliteter, allmän säkerhet samt fysisk och naturlig miljö. Det finns dock vissa utmaningar, till exempel flaskhalsar i lagstiftningen, att säkerställa goda offentliga tjänster och att förhandla om skattefrågor i samband med distansarbete.
I huvudsak drar forskningen slutsatsen att distansarbete kan fungera som en strategi för hållbar regional utveckling, och potentiellt berika samhällen med nya kompetenser, innovativa företagsmiljöer och förbättrade offentliga tjänster. Detta gäller för samtliga fallstudieområden i forskningen. För kommuner i Norden råder en enighet i att denna utveckling innebär en betydande möjlighet att använda distansarbete för att motverka utflyttning och höja den övergripande livskvaliteten. För att utnyttja den fulla potentialen i denna trend behövs investering i digital infrastruktur, skapandet av mer stödjande arbetsmiljöer samt främjande av regional attraktionskraft för både lokalbefolkningen och potentiella nykomlingar. När distansarbete integreras i bredare strategier, kan det bidra till en mer levande och hållbar framtid för dessa regioner.