This study set out to investigate if remote work opportunities post-pandemic has enlarged the area around the Nordic capitals that profit from their labour markets. However, case studies on five smaller towns located an hour and a half away from the capitals found little proof that remote work opportunities have made these towns more attractive. Although remote work is perceived as the new normal, municipalities reported that there are no formal strategies related to remote work and that they are uncertain as to what remote work opportunities will bring long term. A better understanding of who remote workers are and what specific needs they may have would help shape local strategies and policies. All in all, more time is needed to capture which remote work patterns will prevail long term and how these patterns might affect smaller towns near capital cities.

This study points to the centrality of urban attractiveness. Although municipalities did not have specific strategies for remote workers, remote workers were seen as part of a larger population of potential inhabitants. Interestingly, all the five towns seem to apply the same recipe to improve urban attractiveness although they have different points of departure. It is noted that features deemed to be central to attractivity do not differ dramatically between remote workers and other types of inhabitants. However, physical and digital infrastructure and housing potentially bear more weight in remote workers’ relocation decisions. Co-working spaces were, however, not deemed to have greater importance to remote workers in the five towns. This might be related to the wide-spread practice of hybrid work and preferences for working from home. The potential dominance of hybrid work, rather than pure remote work, also indicates that the zone around larger towns that has the potential to attract hybrid workers will have its limits and be strongly linked to time and ease of travel.

One potentially important result of the study is that in these five towns, remote or hybrid work is seen as a two-way exchange: it can attract new permanent or seasonal populations, but it can also be an opportunity to recruit highly qualified personnel not living in the town. Although, such arrangements do not lead to population increase, they assist in maintaining important functions and services that benefit the permanent population and hence make towns more attractive.

Research on remote work and its effects after the pandemic has only recently started and is very much a work in progress. It would be useful to follow the development in different locations over time in order to better understand its potential and limitations. More knowledge on the extent and characteristics of remote work in the local context can give input to what policy and planning measures are important to attract new populations and visitors. The report ends with some suggestions of future research.

Den här studien undersöker om möjligheter till distansarbete efter pandemin har utvidgat området kring de nordiska huvudstäderna som drar nytta av deras arbetsmarknader. Fallstudier av fem mindre städer som ligger en och en halv timme från huvudstäderna fann dock få bevis för att möjligheter till distansarbete har gjort dessa städer mer attraktiva. Även om distansarbete uppfattas som det nya normala, rapporterade kommunerna att det inte finns några formella strategier relaterade till distansarbete och att de är osäkra på vad distansarbete kommer att medföra på lång sikt. En bättre förståelse för vilka distansarbetarna är och vilka specifika behov de kan ha skulle underlätta utformningen av lokala strategier och policyer. Sammantaget behövs mer tid för att fånga upp vilka distansarbetsmönster som kommer att råda på lång sikt och hur dessa mönster kan påverka mindre städer i närheten av huvudstäder.

Studien visar på den centrala betydelsen av urban attraktivitet. Även om kommunerna inte har några specifika strategier för distansarbetare, sågs distansarbetare som en del av en större population av potentiella invånare. Intressant nog verkar alla de fem städerna tillämpa samma recept för att förbättra städernas attraktionskraft, även om de har olika utgångspunkter. Det noteras att egenskaper som anses vara centrala för attraktionskraften inte skiljer sig dramatiskt mellan distansarbetare och andra typer av invånare. Fysisk och digital infrastruktur och bostäder kan dock ha större betydelse för var distansarbetare bestämmer sig för att bo. Co-working hubar bedömdes dock inte ha större betydelse för distansarbetare i de fem städerna. Detta kan vara relaterat till hybridarbetets omfattning och preferenser för att arbeta hemifrån. Hybridarbetets troliga utbredning indikerar också att zonen runt större städer som har potential att locka till sig hybridarbetare kommer att ha sina begränsningar och vara starkt kopplad till pendlingsförutsättningarna.

Ett potentiellt viktigt resultat av studien är att i dessa fem städer ses distans- eller hybridarbete som ett tvåvägsutbyte: det kan locka nya permanenta eller temporära invånare, men det kan också vara en möjlighet att rekrytera högkvalificerad personal som inte bor i staden. Även om sådana arrangemang inte leder till befolkningsökning, bidrar de till att upprätthålla viktiga funktioner och service som gynnar den permanenta befolkningen och därmed gör städerna mer attraktiva.

Forskningen om distansarbete och dess effekter efter pandemin har nyligen startat och är i hög grad ett pågående arbete. Det skulle vara värdefullt att följa utvecklingen på olika platser över tid för att bättre förstå distansarbetets potential och begränsningar. Mer kunskap om distansarbetets omfattning och karaktär i den lokala kontexten kan ge input till vilka policy- och planeringsåtgärder som är viktiga för att attrahera nya invånare och besökare. Rapporten avslutas med några förslag på framtida forskning.