Den här studien undersöker om möjligheter till distansarbete efter pandemin har utvidgat området kring de nordiska huvudstäderna som drar nytta av deras arbetsmarknader. Fallstudier av fem mindre städer som ligger en och en halv timme från huvudstäderna fann dock få bevis för att möjligheter till distansarbete har gjort dessa städer mer attraktiva. Även om distansarbete uppfattas som det nya normala, rapporterade kommunerna att det inte finns några formella strategier relaterade till distansarbete och att de är osäkra på vad distansarbete kommer att medföra på lång sikt. En bättre förståelse för vilka distansarbetarna är och vilka specifika behov de kan ha skulle underlätta utformningen av lokala strategier och policyer. Sammantaget behövs mer tid för att fånga upp vilka distansarbetsmönster som kommer att råda på lång sikt och hur dessa mönster kan påverka mindre städer i närheten av huvudstäder.
Studien visar på den centrala betydelsen av urban attraktivitet. Även om kommunerna inte har några specifika strategier för distansarbetare, sågs distansarbetare som en del av en större population av potentiella invånare. Intressant nog verkar alla de fem städerna tillämpa samma recept för att förbättra städernas attraktionskraft, även om de har olika utgångspunkter. Det noteras att egenskaper som anses vara centrala för attraktionskraften inte skiljer sig dramatiskt mellan distansarbetare och andra typer av invånare. Fysisk och digital infrastruktur och bostäder kan dock ha större betydelse för var distansarbetare bestämmer sig för att bo. Co-working hubar bedömdes dock inte ha större betydelse för distansarbetare i de fem städerna. Detta kan vara relaterat till hybridarbetets omfattning och preferenser för att arbeta hemifrån. Hybridarbetets troliga utbredning indikerar också att zonen runt större städer som har potential att locka till sig hybridarbetare kommer att ha sina begränsningar och vara starkt kopplad till pendlingsförutsättningarna.
Ett potentiellt viktigt resultat av studien är att i dessa fem städer ses distans- eller hybridarbete som ett tvåvägsutbyte: det kan locka nya permanenta eller temporära invånare, men det kan också vara en möjlighet att rekrytera högkvalificerad personal som inte bor i staden. Även om sådana arrangemang inte leder till befolkningsökning, bidrar de till att upprätthålla viktiga funktioner och service som gynnar den permanenta befolkningen och därmed gör städerna mer attraktiva.
Forskningen om distansarbete och dess effekter efter pandemin har nyligen startat och är i hög grad ett pågående arbete. Det skulle vara värdefullt att följa utvecklingen på olika platser över tid för att bättre förstå distansarbetets potential och begränsningar. Mer kunskap om distansarbetets omfattning och karaktär i den lokala kontexten kan ge input till vilka policy- och planeringsåtgärder som är viktiga för att attrahera nya invånare och besökare. Rapporten avslutas med några förslag på framtida forskning.