Photo: Melvin, unsplash.com

Denna rapport är den andra rapporten i forskningsprojektet NORDINFRA:  Nordisk transportinfrastrukturplanering. Institutionella hinder och möjligheter till samordning (Nordic Transport infrastructure planning.  Institutional barriers and opportunities for coordination) (2021–2023). Syftet med NORDINFRA är att öka kunskapen om gränsöverskridande transportinfrastruktur i Norden genom att identifiera hinder för gränsöverskridande transportinfrastruktur, peka på möjligheter och föreslå åtgärder för att underlätta planering av gränsöver-skridande transportinfrastruktur. Projektet som har finansierats av Trafikverket har letts av Nordregio, och genomförts av forskare från Nordregio och Umeå universitet. 

I den första rapporten, Cross-border transport infrastructure planning in the Nordic Region – An introduction (2023) gavs en bakgrund och fördjupning av hur gränsöverskridande transportinfrastrukturplanering bedrivs inom ramen för de olika planeringssystemen i Danmark, Finland, Norge och Sverige, samt vilken roll den nordiska och EU-kontexten spelar. Den här andra och sista rapporten i projektet bygger på empiri från intervjuer i tre fallstudier av infrastrukturprojekt i tidiga skeden;  den fasta HH-förbindelsen mellan Helsingborg och Helsingör, järnvägsförbindelsen Stockholm–Oslo, och länken från Mo i Rana, via Hemavan och Umeå, över Kvarken till Vasa.  I intervjuerna med intressenter från fallstudieprojekten har vi ställt frågor om hur de ser på formella och informella hinder för gränsöverskridande transportinfrastrukturplanering, och hur dessa hinder skulle kunna överbryggas. De båda rapporterna är komplementära.

Precis som skrivbordsstudierna i den första rapporten visade, bekräftar intervjuerna att gränsöverskridande transportinfrastrukturplanering involverar många aktörer på olika administrativa nivåer, från ministerier och transportmyndigheter på den nationella nivån, till regioner, kommuner, gränsöverskridande organisationer, privata företag och lobbygrupper. Intervjuerna visar också att den nationella nivån och regeringarna har en särskilt central roll då dessa i stor utsträckning sätter ramarna och på så sätt påverkar de övriga aktörernas agerande.  Även om våra resultat visar stora utmaningar för gränsöverskridande transportinfrastrukturplanering, har vi även fått exempel på framgångsrika planeringsinsatser och förslag på åtgärder för att ytterligare utveckla transportplaneringen över nationsgränserna. Utmaningarna har sammanfattats i sju nyckelområden: 

Den främsta potentialen för att förbättra gränsöverskridande transportinfrastrukturplanering i Norden är beroende av att de nationella regeringarna i högre grad prioriterar det nordiska politiska samarbetet inom transportinfrastruktur. För att utveckla det nordiska samarbetet kring transportinfrastruktur, ska vikten av tydliga mandat och uppdrag inte underskattas. Även om regioner, kommuner, gränsöverskridande organisationer och andra aktörer är viktiga kan de inte ersätta de nationella myndigheternas centrala roll. 

Genom att skapa en gemensam nordisk kunskapsbas om transportflödena i det nordiska transportsystemet, transportsystemets funktionssätt och om hur investeringar i transportinfrastruktur i ett land påverkar flödena i de andra nordiska länderna, skulle den samlade kunskapsnivån kunna höjas. Denna skulle också kunna fungera som en gemensam nordisk plattform för kunskaps- och erfarenhetsutbyte som bas och för att utveckla strukturer för fördjupat samarbete kring bl.a. gemensamma analysverktyg. Sammantaget bedöms dessa insatser kunna bidra till att underlätta den nordiska gränsöverskridande transportinfrastrukturplaneringen och till att utveckla ett transportsystem som gynnar de nordiska länderna och Norden som helhet.