Bild: Silje Bergum Kinsten / norden.org

Det regionala tillväxtparadigmet kan tydligare användas för att fortsatt utveckla civil beredskap. Inom både nationell och nordisk regionalpolitik kan det tydligare kommuniceras till regional och kommunal nivå att civil beredskap ska ingå i det regionala utvecklingsarbetet. Det bör inkludera vad detta konkret innebär samt förtydliga det eftersträvansvärda med en regionalt anpassad utveckling där hållbarhet och beredskap möjliggörs på subnationell nivå med hjälp av regionalpolitiska verktyg som regionala utvecklingsstrategier baserade på smart specialisering och fysisk planering.

I en delegerad förvaltningsmodell, som i Finland, Norge, och Sverige kan civil beredskap inkluderas som en central del i de nationella ramarna för regionalpolitiken, men konkreta insatser och fokus tas fram i lokala och regionala strategier. Vidare, i en centraliserad förvaltningsmodell som i Färöarna, Grönland, Island och Åland kan civil beredskap bli en del av den nationella agendan för regionalpolitik och inkluderas i centralt fastställda riktlinjer. I båda modellerna kan staten fastställa en enhetlig standard för civil beredskap i hela landet. För att skattemedel investeras i de områden som nationellt bedöms vara mest kritiska behövs en centraliserad koordinering och uppföljning.

Det finns också möjlighet att integrera ett tydligare missions-orienterat förhållningssätt i den nordiska och nationella regionalpolitiken. Det framstår som särskilt gynnsamt om de missioner som fokuseras som målsättningar för investeringar och innovationer är anpassade till nationella och subnationella risker och behov (i.e. spatially targeted missions, som beskrivet av Cappellano et al. 2023; Jessen & Giacometti, 2024). Till exempel kan en mission inriktad på att öka självförsörjningsgraden av livsmedel och energi i en specifik region, anpassas till både de regionala behoven för energi och livsmedel, och internationella och nationella mål för hållbar utveckling.

För att utveckla och stärka den civila beredskapen inom ramen för regionalpolitiken är det nödvändigt med uppföljning och tilldelning av ytterligare resurser för att effektivt kunna öka kapaciteten för dessa åtgärder. Detta kan exempelvis innebära införandet av specifika riktlinjer för genomförandet, vägledning för regional anpassning av centrala riktlinjer, och att investeringar som inom en region kategoriseras som civil beredskap ska följas upp.

Desinformation och hybridhot framkommer i intervjuer med nyckelaktörer som en av de största riskerna för Norden. Det är av yttersta vikt att diskutera, besluta om och kommunicera hur dessa risker ska hanteras inom offentlig förvaltning. Detta bör ske både mellan olika institutionella nivåer och mellan offentlig förvaltning och andra aktörer ur civilsamhället och näringslivet. Även om denna diskussion inte nödvändigtvis behöver ske inom regional utvecklingspolitik, är det kritiskt att främja medvetenhet om hur hybridhot och desinformation potentiellt påverkar all politik och dess möjlighet att påverka samhället. Utan att bli handlingsförlamad bör man se detta som en möjlighet att strategiskt planera vilka kommunikationskanaler och sätt att kommunicera som föredras.

Det föreslås också att hot och påhittade anklagelser bemöts med lugn och metodiska rutiner där rollfördelning och mandat är så tydliga som möjligt. Konkreta åtgärder för att stärka redundansen i den digitala infrastrukturen inkluderar att installera flera fiberkablar och anställa personer med ansvar att hålla efter förvaltningen av den digitala infrastrukturen. I förhållande till den nordiska visionen, att vara den mest hållbara och integrerade regionen i världen år 2030, påpekar en aktör att en digital integrering av system mellan de nordiska länderna vore önskvärt men att det finns risker med det. Om ett system slås ut kan alla system påverkas och därför kan det vara klokt att inte lägga alla ägg i samma korg.

För att mildra och lösa utrymmeskonflikter i markanvändningen, till exempel i relation till produktion av livsmedel, energi och råmaterial, samt för att politiska målsättningar ska kunna konkretiseras, implementeras och prioriteras, behöver olika sektorsintressen vägas mot varandra. Strategisk fysisk planering är inkluderande deltagandeprocesser med geografiska kartverktyg som grund för att fatta beslut om vad som ska få ta plats var och när. Genom diskussioner med kartan som verktyg kan ett territoriellt prioriteringsarbete utföras.

I alla nordiska länder är det kommunerna som äger frågorna om mark- och vattenanvändning. Markägare har en särställning i förhållande till makten över marken, men den kommunala institutionella nivån representerar det allmänna och ska med detta mandat fatta beslut med allmänhetens bästa i åtanke. Det är positivt för den sociala hållbarheten, då beslut fattas nära de invånare som berörs. Det finns dock fördelar att också planera på en annan skala än kommunen.

En regional fysisk planering där flera kommuners geografier planeras tillsammans kan förtydliga önskvärd viljeriktning, konflikter och synergier mellan intressen i en mellankommunal kontext. Det mellankommunala samarbetet är positivt både för att få tillgång till rätt kompetens och de ekonomiska resurser som krävs för planeringprocesserna. Att kommuner tillsammans lösa frågor kring risker för naturkatastrofer samt för försörjning av och tillgång till områden för energi, livsmedel, råmaterial och service (inklusive vård, skola, omsorg och transporter) kan underlätta för ett mer resilient, robust och hållbart liv i Norden.

Den nationella nivån, liksom den nordiska nivån, behöver ställa krav på att planering ska ske, säkerställa att tillräckliga kartunderlag finns tillgängliga, samt kontinuerligt bistå med metod- och processtöd för att en proaktiv planering av mark- och vattenanvändning på subnationell nivå kan ske. Kartunderlag är alltför resurskrävande för enskilda kommuner att tillgodose och kontinuerligt uppdatera.

En gemensam styrka i Norden är en mångfacetterad aktörssamverkan och att makten för många beslut är lokaliserad nära medborgarna, hos kommunerna, vilket stärker tilliten till att möjlighet finns att påverka beslut nära vardagen. Områden där ytterligare geografiskt anpassad samordning och samverkan behövs inom varje land är kommuner och regioners förmåga att försörja samhällsviktiga verksamheter med vatten, el, värme, drivmedel och reservdelar. Samt kommuners och regioners informationsskyldighet gentemot myndigheter och allmänhet, och särskilda samlingsplatser för att tillhandahålla information, värme och hjälp (Jämför med SOU, 2024:65).

Från intervjuer med nyckelaktörer i utvalda regioner i Danmark, Finland, Island, Norge, Sverige, framkommer behov att från nationellt håll bättre koordinera beredskapsstrukturer och civilområdesansvar, då det framkommer att vissa regioner är bättre rustade att hantera nödsituationer än andra. Regionerna har dock olika förutsättningar och kan därför ha olika roller vid kriser och krig. Dessutom pekar de intervjuade regionerna på ett ökande behov av ett starkare regelverk som möjliggör att effektivt hantera ökade risker, såsom brandrisk, risker för ras, skred, och översvämningar. Det krävs mer omfattande riskbedömningar och förstärkta säkerhetsprotokoll.

Grundläggande och strategisk infrastruktur är viktig för ett gott liv både i fredstid och under kriser. Detta innebär investeringar i underhåll av fysisk infrastruktur som vägar, järnvägar, elnät, vatten och avlopp, samt digital infrastruktur som bredband, fiber och master för att säkerställa mottagning för mobiltelefoner och internetanslutning. Fokus på 5g och 6g inom det nordiska samarbetet antyder en önskan att fokusera på innovationer och att vara i framkant av global utveckling. För att säkerställa sammanhållning och robust regional utveckling behöver dock även grundläggande digital och fysisk infrastruktur fortsatt fokus och investeringar via nationella offentliga medel. Av relevans kan här vara att följa ett pågående forskningsprojekt om balans mellan övervakning och öppenhet i förhållande till digital infrastruktur i Danmark, Sverige och Norge (Digital Nordic Borders, 2024).

Det framkommer också ett förslag om att utveckla en nordisk ekonomisk fond för naturkatastrofer som kan bistå vid allvarliga olyckor. Detta är exempelvis en lärdom utifrån hur Islands regering arbetat med en fond för att köpa loss hus vid vulkanutbrottet i Gríndavik på Island under år 2024. Denna rekommendation är också i linje med en rapport från EU:s högnivågrupp om den framtida regionala sammanhållningspolitiken för EU (EC, 2024), och den nordiska rapporten från Wigell et al (2022, s. 16-18) om en nordisk fond för resiliens.