Det är önskvärt att skapa resilienta och robusta samhällen som klarar återhämtning efter en chock, och motståndskraft mot ekonomiska, politiska, miljö-, klimat- och hälsomässiga kriser, eller i värsta fall krig. Samhället och miljön är i konstant förändring och dessutom är vi dagsläget i en situation där vi eftersträvar en grön omställning för att motverka klimatförändringarnas negativa effekter. En civil beredskap ska klara att hantera önskade och oönskade konsekvenser av konstant pågående förändringar.
Att ha ett genomtänkt tillvägagångssätt för hur kriser ska hanteras i praktiken, att öva på krishantering, och ha ett gemensamt språk för informationsspridning och kommunikation bidrar till en robust regional utveckling. En tydlig plan och struktur för hur olika aktörer ska agera vid kris möjliggör den flexibilitet som krävs för att kalla en region robust. Robusthet indikerar också ett samhälle där tillgång till mat, värme, elektricitet, infrastruktur, service och material fungerar, även vid turbulens eller oväntade händelser.
De intervjuade regionerna ser behovet och nyttan av strategiskt arbete med civil beredskap inom ramen för regional politik, förutsatt att det finns tydliga direktiv från statens sida och tilldelade resurser. Studien visar att det är rimligt att stärka den territoriella dimensionen av civil beredskap genom smart specialisering och fysisk planering. Nationella strategier för regional utveckling bör främja och underlätta implementeringen av dessa verktyg på regional (eller subnationell) nivå för att optimera effektiviteten och säkerställa en geografiskt anpassad riskhantering.
De nordiska ländernas samarbete kan ses som en möjlighet att fortsatt tillgodose hög funktionalitet mellan aktörer i den offentliga förvaltningens institutionella nivåer. Detta inkluderar att främja ett öppet samtalsklimat mellan de nordiska ländernas representanter och studiens forskare rekommenderar att konstruktivt påpeka tveksamheter, risker och brister. Särskilt viktigt blir detta i en situation där allt fler samhällsuppgifter delas mellan kommuner i samverkan, och/eller upphandlas för att genomföras av privata företag eller civilsamhällesorganisationer, där den civila beredskapen sker i en samverkansmodell med delat ansvar. Det innebär att oklara makt- och ansvarsförhållanden kan uppstå, och vid otydligheter och oegentligheter riskeras möjligheten till ansvarsutkrävande att fördunklas.
Den regionala utvecklingens verktyg – såsom smart specialisering och fysisk planering - kan användas för att mer fokuserat inkludera civil beredskap i regionalpolitiken. Dessa verktyg innebär proaktiv och långsiktig planering och beslutsfattande, anpassat till förutsättningarna i respektive region. Ett ökat användande kan också bistå en mer rättvis grön omställning, då verktygen har som en av sina kärnor att ta in en bredd av olika rumsliga och tidsmässiga perspektiv, tillika intressen och aktörer. Dessutom skulle användandet av smart specialisering och fysisk planering för att regionalt (eller kommunalt) implementera statlig politik innebära en stärkt territoriell dimension i den civila beredskapen.