In recent decades, Nordic cities have witnessed a general trend towards increased urban segregation, which has led to a wide range of policy and planning interventions addressing these issues across the Nordic countries. Against this background this report examines how Nordic governments and cities address challenges of urban segregation through various policies, strategies, and plans that seek to foster greater social inclusion. The report also explores how the state and municipalities interact, as well as how public sector organisations and other actors work together to tackle segregation and foster social inclusion.

The study focuses on four main themes. The first theme concerns what the Nordic policy landscape looks like in terms of policies aimed at counteracting segregation and promoting social inclusion in cities, while the second relates to the role of indicators and data. The third theme explores the public participation and citizen involvement policies, strategies and planning approaches used in Nordic cities to strengthen inclusion in both newly built and existing neighbourhoods. The fourth theme concerns the role of architecture and design, and more specifically the built environment interventions employed by cities in response to the challenges of urban segregation and social inclusion. The study relies on a multi-case study approach, investigating 13 city cases across the five Nordic countries.

The study shows that counteracting segregation and creating more socially inclusive cities is both a complex and challenging task. Key preconditions for inclusive and effective implementation include close collaboration between relevant actors at different levels of policy and planning as well as citizen/stakeholder engagement throughout planning and development processes. The case studies highlight that there is no universal blueprint for creating more inclusive cities and neighbourhoods, and that different approaches have their advantages and limitations. For example, interventions in the physical living environment can have several positive effects on improving local living conditions and neighbourhood vitality, particularly if residents and actors are engaged in co-planning their local living environments. However, when it comes to addressing the more complex issue of urban segregation, which relates to broader structural causes such as greater social inequalities, the effects of physical interventions appear rather limited, and would also require interventions in other fields of policy. The study also highlights that indicators are important for monitoring segregation and guiding policy and planning interventions, but must be used carefully to avoid stigmatising disadvantaged areas. Overall, a holistic, multi-sectoral approach is essential for effectively tackling urban segregation, and this requires long-term planning and continuous efforts that range beyond the limited time frame of individual projects.

Under de senaste årtiondena har man i nordiska städer kunnat iaktta en allmän trend mot ökad segregation, vilket har lett till en rad olika policy- och planeringsinsatser för att ta itu med dessa frågor i de nordiska länderna. Mot denna bakgrund undersöker denna rapport hur man i Norden på både statlig nivå och i olika städer hanterar utmaningar med segregation i städer genom olika strategier och planer som syftar till att främja ökad social inkludering. Rapporten undersöker också hur staten och kommunerna samverkar, samt hur organisationer inom den offentliga sektorn och andra aktörer arbetar tillsammans för att motverka segregation och främja social inkludering.

Studien fokuserar på fyra huvudteman. Det första temat handlar om hur det nordiska policylandskapet ser ut när det gäller strategier som syftar till att motverka segregation och främja social inkludering i städer, medan det andra handlar om hur indikatorer används för att stödja policy- och planeringsinsatser. Det tredje temat utforskar de policyer, strategier och planeringsmetoder för offentligt deltagande och medborgarinflytande som används i nordiska städer i både nybyggda och befintliga stadsdelar. Det fjärde temat handlar om arkitekturens och designens roll, och mer specifikt stadsplaneringsåtgärder som syftar till att förbättra den fysiska och sociala livsmiljön i städer. Studien undersöker hur man jobbar med de denna typ av frågor runtom i Norden genom att undersöka 13 städer i de fem nordiska länderna.

Utifrån studien kan man dra slutsatsen att det är både en komplex och utmanande uppgift att motverka segregation och skapa mer socialt inkluderande städer. Viktiga förutsättningar för ett inkluderande och effektivt genomförande av policy- och planeringsinsatser är bland annat ett nära samarbete mellan relevanta aktörer på olika nivåer inom politik och planering samt att invånare och andra centrala intressenter engageras genom hela planerings- och utvecklingsprocessen. Fallstudierna visar att det inte finns något universellt recept för att skapa mer inkluderande städer och stadsdelar, och att olika metoder har sina fördelar och begränsningar. Exempelvis kan insatser i den fysiska livsmiljön ha flera positiva effekter för att förbättra de lokala levnadsvillkoren och stadsdelarnas livskraft, särskilt om invånare och aktörer är engagerade i planeringen av sina lokala livsmiljöer. Men när det gäller att ta itu med den mer komplexa frågan om segregation i städer, som har att göra med bredare strukturella orsaker som större social ojämlikhet, verkar effekterna av insatser i den fysiska livsmiljön vara ganska begränsade och skulle också behöva stödjas av insatser inom andra relevant policyområden. Studien visar också att indikatorer är viktiga för att övervaka segregation och vägleda policy- och planeringsinsatser, men att de måste användas med försiktighet för att undvika att stigmatisera områden. Sammantaget är ett holistiskt, sektorsövergripande angreppssätt avgörande för att effektivt ta itu med segregation i städer, och detta kräver långsiktig planering och kontinuerliga insatser som sträcker sig bortom den begränsade tidsramen för enskilda projekt.