I denna rapport blickar vi bakåt på 70 år av gemensam nordisk arbetsmarknad. Vi blickar också framåt och studerar förväntat utbud och efterfrågan på den nordiska arbetsmarknaden, och diskuterar utmaningar och möjligheter för en ökad integration av den nordiska arbetsmarknaden. Rapporten baseras på deskriptiv statistik, dokumentstudier samt en enkät och intervjuer.
Den gemensamma nordiska arbetsmarknaden som innebär att invånare i Norden kan arbeta i ett annat Nordiskt land formaliserades i en överenskommelse mellan de nordiska regeringarna 1954. Att arbeta i ett annat nordiskt land hade varit vanligt förekommande redan tidigare, särskilt efter andra världskriget då det var stor efterfrågan från det svenska näringslivet på utländsk arbetskraft.
Under den studerade perioden finner vi att möjligheten att söka arbete och få bättre livsvillkor i ett annat nordiskt land har påverkat den nordiska migrationen. I tider av ekonomisk nedgång och hög arbetslöshet har möjligheten att söka sig till ett annat nordiskt land varit ett alternativ för nordborna. Den största strömmen av migranter under den studerade perioden kom från Finland till Sverige under 60-70 talet med mer än 400 000 migranter. Den näst största strömmen var återvandring av finska migranter från Sverige till Finland. Medan migrationen mellan de nordiska länderna Danmark, Finland, Norge och Sverige är större i absoluta tal, visar statistiken att invånare på Island, Färöarna, Grönland och Åland är mer benägna att flytta till ett annat nordiskt land. Även här återfinns mönstren av betydande återvandring.
I takt med globaliseringen, ökad levnadsstandard i alla nordiska länder och EU- och EES-medlemskap som möjliggör för invånarna att söka jobb i hela EU, har den nordiska migrationen stabiliserats på en relativt låg nivå sedan 1990-talet. Den senaste statistiken visar att nära en halv miljon personer (449 300, 2022) är födda i ett annat nordiskt land än det de bor i, vilket innebär 1.6% (2022) av den totala befolkningen i Norden. Detta kan jämföras med EU där mer än dubbelt så många bor i ett annat Europeiskt land än det de är födda i (3,9%, 2021).
Bland de som väljer att migrera är det ungefär 20% som väljer att flytta till ett annat nordiskt land. I valet av vilket land man flyttar till så förefaller geografisk, språklig och kulturell närhet spela en viktig roll. För att ta del av den gemensamma nordiska arbetsmarknaden kan man också pendla, eller arbeta på distans, något som blivit alltmer vanligt förekommande efter pandemin. Studier visar att ca 40% arbetar helt eller delvis på distans. Även om statistiken när det gäller pendling är bristfällig, spelar närhet en viktig roll också vid pendling och distansarbete.
Den nordiska överenskommelsen om en gemensam arbetsmarknad är omgärdad av andra nordiska avtal, institutioner, organisationer och gränsöverskridande samarbeten som på olika sätt bidrar till att stödja den nordiska arbetsmarknadsintegrationen. Medan det nordiska lagstiftningsområdet går tillbaka ända till 1880-talet, skedde omfattande institutionalisering av det nordiska samarbetet på 1950-1960 talet ( t ex Nordiska rådet 1952, socialförsäkringsavtal 1955, passunion 1958 och Helsingforsavtalet, 1962) som sedan har kompletterats med ytterligare samarbete, deklarationer och institutioner för att underlätta den fria rörligheten och en ökad nordisk integration. Vidare på näringslivsområdet är de nordiska länderna viktiga handelspartners med omfattande samarbete. Trots detta, visar många studier att olika gränshinder, bland annat gällande skattelagstiftning, socialförsäkring och problem med elektronisk identifiering, verkar hämmande på en ökad arbetsmarknadsintegration. Men även andra hinder lyfts fram, såsom språkliga hinder och svårigheter för familjer att flytta med. Det är viktigt att notera att dessa hinder inte bara har bäring på migration till ett annat nordiskt land, utan utgör också i hög grad hinder vid pendling och distansarbete.
Blickar vi framåt, visar prognoserna att arbetskraften i arbetsför ålder (16-64 år) förväntas öka i de nordiska länderna samtidigt som arbetskraften blir äldre. Även om sysselsättningen över lag är hög i Norden, finner vi stora regionala skillnader. Också när det gäller befolkning i arbetsför ålder och utbildningsnivå finner vi stora regionala skillnader. Den arbetskraft som förväntas efterfrågas 2035 är framförallt högutbildade . De arbetsmarknadssektorer som väntas öka mest är företag och annan service (Business & other services) och den offentliga sektorn (Non-marketed services). Även om det finns nationella och regionala variationer, så visar prognoserna i allt väsentligt likande mönster mellan de nordiska länderna. Med stor efterfrågan på liknande arbetskraft inom de nordiska länderna, och därtill upplevda administrativa hinder för att flytta eller ta ett jobb i ett annat nordiskt land, finner vi få indikationer på att arbetskraftsmobiliteten i Norden kommer att öka i en nära framtid - med mindre än stora insatser görs för att öka attraktiviteten att bo och jobba i ett annat Nordiskt land och minska hindren för den fria rörligheten.
I det avslutande kapitlet i rapporten utmanar vi tanken och ställer frågan ”Tänk om...”. Vi flyttar fram perspektiven och ställer frågor som ”Tänk om vi inte hade några gränser i Norden?” Vad skulle det innebära för den gemensamma nordiska arbetsmarknaden? ”Ett helt och fullt integrerat Norden, vad skulle det innebära?” ”Vilken strategisk infrastruktur behöver komma på plats för att göra det mer attraktivt att bo och jobba i ett annat nordiskt land?” Och, slutligen med fokus på nästa generation, ”Hur ser den nordiska sammanhållningen för nästa generation ut?”.