Gotlands vattenförutsättningar börjar i geologin. Ön är uppbyggd av sedimentär berggrund, framför allt kalksten och märgelsten, med inslag av revkalksten samt mindre områden med sand- och siltsten. Det skapar ett landskap där vatten både lagras och rör sig på andra sätt än i stora delar av fastlandet. I många svenska regioner finns större vattenhållande jordlager, till exempel rullstensåsar och mäktiga isälvsavlagringar, som fungerar som naturliga grundvattenmagasin. På Gotland saknas sådana större avlagringar nästan helt. I stället är vattenförsörjningen i hög grad beroende av hur vatten kan tränga ner i, röra sig genom och lagras i den kalkrika berggrunden. Det betyder att vattensäkerhet på Gotland i hög grad är en lokal fråga (SGU, 2022; Region Gotland, 2026a).
Detta gör grundvattnet både viktigt och sårbart. De tunna jordlagren innebär att marken på många platser har begränsad förmåga att hålla kvar och filtrera vatten innan det når berggrunden. Samtidigt är kalkberggrunden ofta sprickig. I sprickor, hålrum och karststrukturer kan vatten röra sig relativt snabbt, men lagringsförmågan är ofta begränsad och mycket ojämnt fördelad. På vissa platser kan sprickrika zoner ge goda lokala vattenuttag, medan närliggande områden har betydligt svagare förutsättningar. Därför är Gotlands grundvatten starkt platsberoende: två brunnar som ligger relativt nära varandra kan ha olika kapacitet, kvalitet och känslighet (SGU, 2022; Länsstyrelsen Gotland, 2025).
Geologin påverkar också vattenkvaliteten. När jordtäcket är tunt och berggrunden sprickig kan föroreningar transporteras snabbare ner till grundvattnet än i områden med tjockare jordlager och större naturlig reningskapacitet. Det gör vattentäkter och enskilda brunnar känsliga för påverkan från avlopp, jordbruk, vägar, exploatering och andra verksamheter. I kustnära lägen finns dessutom risk för saltvatteninträngning om uttagen blir för stora eller grundvattennivåerna sjunker. Vattenkvalitet och vattentillgång bör därför inte behandlas som separata frågor. På Gotland hänger de tätt samman genom berggrunden, markanvändningen och uttagens lokala effekter (SGU, 2022; Länsstyrelsen Gotland, 2018).
Tidsdimensionen är lika viktig som platsdimensionen. En stor del av grundvattenbildningen sker under vinterhalvåret, när växtligheten vilar och avdunstningen är lägre. Sommarens regn kan göra landskapet grönt, men fyller inte nödvändigtvis på grundvattenmagasinen i någon större omfattning, eftersom vatten då i hög grad tas upp av växter eller avdunstar. Därför kan Gotland ha gröna ytor samtidigt som grundvattenläget är ansträngt. Denna säsongslogik gör ön särskilt känslig för torra vintrar, tidiga vårar och långa somrar med hög vattenanvändning (Länsstyrelsen Gotland, 2025; Region Gotland, 2026a).
De geologiska förutsättningarna får direkta konsekvenser för vattensäkerheten. De innebär att vattenfrågan måste hanteras lokalt och systematiskt: var finns infiltration, var finns lagringskapacitet, var är grundvattnet särskilt sårbart, var riskerar uttag att påverka vattenkvaliteten, och var kan naturbaserade eller tekniska lösningar göra störst nytta? Att producera mer dricksvatten kan vara nödvändigt, men det räcker inte. På Gotland kräver vattensäkerhet också att sårbarheter minskar, att vatten hålls kvar längre i landskapet, att befintliga grundvattenresurser skyddas och att rätt vatten används till rätt ändamål.