Analys och diskussion

I det följande analyseras resultaten i litteraturöversikten mot bakgrund av den svenska problembilden. Genom analyserna belyses och diskuteras huruvida den befintliga svenska problembilden och diskussionen om hur bogemenskaper skulle kunna utvecklas till ett alternativ för fler överensstämmer med hur problemen och lösningarna diskuteras i den europeiska samhällsvetenskapliga forskningen och den västerländska rättsvetenskapliga forskningen. Syftet är att bedöma om problembilden, som den framhålls i Sverige, behöver inkludera fler frågeställningar samt att se om forskningen innehåller några potentiella lösningar på de problem som lyfts fram i den svenska kontexten.

Som framgår av Lang et al. (2020) och bekräftas av denna rapport, finns det inte tillräckligt med forskning för att få en bredare förståelse för den socio-ekonomiska situation de hushåll som nu bor i bogemenskaper är i. Därigenom är det också svårt att få en bild av vilka som realistiskt skulle kunna inkluderas därutöver. Lang et al. (2020) lyfter särskilt att förståelsen för inkludering av marginaliserade grupper som låginkomsttagare och migranter behöver förbättras. I Sverige pågår flera forskningsprojekt som bland annat tar upp detta och som förhoppningsvis kan bidra till att få frågan bättre belyst. Ur det demografiska perspektivet är det samma grupper som diskuteras som möjliga nya boende i bogemenskaper i Sverige som i övriga europeiska länder.

Att blanda grupper med olika sociala och ekonomiska förutsättningar går som en röd tråd genom litteraturen. Emellertid pekar flera författare på en skillnad mellan den värdegrund som många bogemenskaper bygger på och den verklighet de lever i. Ekonomi är en tydlig faktor som försvårar inkludering av låginkomsttagare. Här diskuterar Ledent (2021), i likhet med Sangregorio (2000), kopplingar mellan projektets skala och möjligheter att inkludera nya grupper, där skalfördelar inte bara sänker kostnaderna utan också ger ett mindre tryck på varje enskild medlem vilket underlättar för hushåll med mindre tid och möjlighet till engagemang. Detta ekar Scheller och Thörn (2018) som pekar på låga trösklar när det tid och engagemang som nyckelfaktorer för att inkludera fler. Samtidigt kan den långa och arbetsintensiva process som en bogemenskap normalt genomgår också skapa grund för en väl fungerande gemenskap (Ruiu 2016; Blomberg & Kärnekull 2019).

Vidare påtalas i flera studier att det i vissa sammanhang finns en tendens att välja medlemmar som liknar de befintliga och ibland även en motvilja mot blandning bland de boende, särskilt då de boende själva inte haft inflytande över vilka som ska ingå i bogemenskapen. Här lyfts också risken att elitgrupper tar över med resultatet att mindre resursstarka medlemmar inte kan delta som tänkt. Detta kontrasteras mot användningen av socio-ekonomiskt starka grupper som både sociala och ekonomiska katalysatorer i projekt. Här problematiseras också en sagd responsabilisering där mer etablerade hushåll förväntas ta ansvar för inkludering exempelvis av funktionsnedsatta, äldre och invandrare.

Balansen i inflytande, arbete och ekonomisk insats mellan drivande, möjliggörande medlemmar och nya medlemmar med mindre resurser att göra avtryck torde vara en av de största utmaningarna när nya mer inkluderande bogemenskaper skapas. Ställnings­taganden kring vad som kan vara acceptabelt relaterat till målen tenderar att ha starkt inflytande på vilka som kan inkluderas och inte. Här finns utrymme för reflektion kring Arbells (2022) syn att det bör finnas en kritisk diskussion kring värdet av inkludering i den skala som bogemenskaper har och det faktum att de flesta nya grupper som diskuteras behöver en bostad snabbt och ofta inte har möjlighet att engagera sig på det sätt som är önskvärt i en bogemenskap. Arbell (2022) lyfter också att kulturell förståelse behövs då olika etniska grupper bjuds in att delta i en bogemenskap då boendeformen bygger på normer som kan vara främmande för andra kulturer, bland annat kopplat till familjeband. Här utgör Törnqvists (2019) studie en tydlig kulturell kontrast med hänvisning till den svenska stadsindividualismen där de sociala banden ses på ett i ett internationellt perspektiv okonventionellt sätt.

Bogemenskaper kopplas i litteraturen samman med olika värderingar och motiv till att skapa nya bostäder. Dessa värderingar och upplevda eller reella ideologiska förtecken kan också spela roll för en boendeforms attraktivitet för bredare målgrupper. I den svenska kontexten skriver Grundström (2021) att bogemenskaper ofta upplevs som vänsterinriktade. De former som i litteraturen däremot beskrivs som neoliberala har i huvudsak fokus på bostadsägande. Samtidigt skrivs i den tyska kontexten att framgången för bogemenskaper där bottnar i att det finns många olika former för olika målgrupper med olika önskemål. Att det finns ett intresse från en bredare grupp i befolkningen kan bidra till att den lilla form som bogemenskaper är i Sverige i dag får ett större fokus. I ett svenskt sammanhang vore det av vikt, särskilt för kommuner, att överväga hur man kommunicerar kring bogemenskaper för att uppnå en kontinuitet över tid och valperioder.

Samarbetet mellan bogemenskaper och externa parter, samt vad som behövs för att vidareutveckla det, är tämligen väldokumenterat i den svenska litteraturen (exempelvis Hedström & Broms Wessel 2016; Boverket 2018; Divercity 2021). Här lyfts därför frågor som finns med i den europeiska litteraturen men inte är lika synliga i den svenska.

Delar av den europeiska litteraturen framhåller både sociala och ekonomiska fördelar med top-down-modeller då det gäller att inkludera hushåll med lägre inkomster. I Sverige finns däremot en uppdelning mellan bottom-up bogemen­skaper som initieras av de framtida boende och ses som ”riktiga” bogemenskaper och kommersiella top-down modeller som ofta inte betraktas som bogemenskaper utan emellanåt problematiseras som nödlösningar på en svår bostadsmarknad med potentiellt negativa sociala och ekonomiska effekter (jfr. Grundström 2021 om co-living).

Av litteraturen framkommer en mer differentierad bild av top-down modeller, där det finns en större bredd i aktörerna bakom dessa modeller, inte sällan institutionella aktörer i form av kommuner eller fastighetsbolag kopplade till det offentliga eller civilsamhället. Exempelvis är samarbeten med aktörer inom den sociala bostadssektorn vanligt förekommande, likt det samarbete med kommunala bostadsbolag som tidigare var vanligt i Sverige, men där dessa aktörer tar explicit initiativ till att grunda en bogemenskap.

För att skapa möjligheter för bredare grupper att bo i bogemenskaper vore en möjlighet att bredda synen på potentiella initiatörer. Czischke (2018) lägger fram hypotesen att det är troligast att fastighetsägare med samma etos som bogemenskapen kommer att delta i skapandet av nya bogemenskaper. Då den här studien fokuserar på hur bogemen­skaper ska kunna nå fler anses denna hypotes också ha relevans för den svenska kontexten, där främst kommunala bostadsbolag och idéburen sektor kunde tänkas ta initiativ. Det bör dock inte uteslutas att även i grunden kommersiella initiativ­tagare kan skapa socialt och ekonomiskt hållbara modeller och det kan därför vara en poäng att utvärdera sådana initiativ från fall till fall utan att utgå från en förutfattad mening om att de inte är gångbara. Här kan Sørvoll och Bengtssons (2020) kriterier för bogemenskaper inom civilsamhället ge en första guidning. För att bredda målgrupperna behövs innovation och där kan icke-traditionella initiativtagares kunskap eventuellt bidra, exempelvis när det gäller nytänkande design och kostnadsbesparingar.

I vissa länder är också enskilda personer eller mindre organisationer, exempelvis arkitektbyråer, drivande på samma sätt som också förekommer i Sverige om än i liten skala. Som framgått av studien är personer med stort socialt kapital och branschkunnande ofta avgörande för att bottom-up versioner av bogemenskaper blir av. Detta gäller även vissa top-down-modeller. Här är framförallt kommuners förmåga att möta denna kompetens av vikt då samarbetet i förlängningen underlättar för kommuner i det att de har en professionell motpart.

Det offentligas stöd till bogemenskaper lyfts i litteraturen på flera nivåer. Statens/​delstaternas roll som lagstiftare och finansiärer av initiativ till förmån för bogemen­skaper i Tyskland pekas ut som en del i att bogemenskaper är en institutionaliserad del av bostads­utbudet där, vilket underlättar exempelvis finansiering av nya projekt. Vidare påpekas hur många olika former av bogemen­skaper finns för olika målgrupper vilket leder till större kännedom om och bredare acceptans för formen. Likt i Sverige, finns det i den europeiska litteraturen ett omfattande material kring hur kommuner stöder bogemenskaper både politiskt och praktiskt i form av olika modeller för information, process och mark­exploatering.

Samtidigt som den vetenskapliga litteraturen ger många intressanta inblickar skulle vidare praktiska studier av vissa europeiska städers initiativ kunna ge ett kunskapsmaterial som är systematiskt fokuserat på de problem som tas upp i den svenska kontexten, gärna illustrerat med projektexempel. Denna typ av djupare analys av intressanta städers program kunde leda till en bättre förståelse för städernas drivkrafter och hur dessa påverkar de olika val som görs relaterat till programmens omfattning, inriktning och specifika stödformer. För att uppnå en högre grad av institutionalisering där bogemen­skaper ses som en naturlig del av bostads­utbudet pekas i litteraturen politiskt stöd ut som något grundläggande, vilket också kan underlätta för andra externa aktörer att informera sig om och delta i projekt.

En mjukare form av stöd till boende­formen i Sverige skulle kunna vara att från statligt håll, exempelvis genom att bygga ut det arbete som redan gjorts av Boverket, bidra till lättillgänglig information om boende­formens grund­förutsättningar och en databas med projekte­xempel för att illustrera vad dessa kan innebära i genomförda projekt som stöd för både bogemen­skaper och olika typer av möjliga samarbets­partners till dessa. Här skulle också skäl till att inte stödja bogemen­skaper i vissa sammanhang kunna diskuteras på ett nyanserat sätt. Ett sådant initiativ, som har en nära kontakt med olika parter inom området (där exempelvis plattformen Bygg och bo ihop kan bidra på ett värdefullt sätt) men är fristående och stabilt över tid skulle kunna bidra till synen på bogemenskaper som en reguljär del av bostads­utbudet.

Genom den juridiska litteraturen identifierades fyra underkategorier av rättsliga förutsättningar som är av betydelse för möjligheten att utveckla bogemenskaper till långsiktigt socialt och ekonomiskt hållbara boendeformer:

Beskrivningen av hinder och potentiella lösningar på juridiska frågor som uppkommer vid bogemenskapsprojekt i Sverige överensstämmer till viss del med vilka hinder och potentiella lösningar som diskuteras i den internationella litteraturen. Användning av en tvådelad ägandeform varigenom en extern aktör äger marken och bogemen­skapen äger byggnaden framhålls till exempel i både svensk (tomträtt) som internationell kontext som den form som har bäst förutsättningar att skapa en långsiktigt socialt och ekonomiskt hållbar boende­form. Av den internationella litteraturen framträder däremot en mer komplex juridisk problembild än vad svenska rapporter och utredningar ger uttryck för.

En skillnad är att kommunernas hantering av detaljplaner och markanvisningar inte enbart diskuteras som en viktig del i processen utifrån en önskan om att skapa bättre förutsättningar för bogemenskapsinitiativ. Skapandet av en mer neutral byggprocess genom vilken bogemenskaper har samma förutsättningar som andra byggherrar diskuteras även som en potentiell statlig skyldighet för att nå upp till övergripande åtaganden om likabehandling och allas rätt till bostad.

En annan skillnad är att förutsättningarna för att bogemenskapen rättsligt och praktiskt ska kunna fungera över tid diskuteras som det främsta hindret mot utvecklingen av fler hållbara bogemenskaper. I den svenska problembilden framträder huvudsakligen frågor som rör uppstart och möjligheten att använda den framtida byggnaden och verksamheten som ska bedrivas i den som säkerhet för finansiering som relevanta hinder mot boendeformen. I den internationella litteraturen framhålls utöver dessa uppstartsfrågor även grundläggande problem för det rättsliga systemet att hantera de särskilda behov och förutsättningar som boende i en gemenskap medför.

De problem och lösningar som diskuteras i den internationella litteraturen kan inte direkt översättas till möjliga problem och lösningar även i en svensk kontext. Rätten som reglerar boende och ägande är huvudsakligen formulerad genom nationell lagstiftning, med nationella skillnader mellan olika länder, och direkta jämförelser kan därmed inte göras. Därtill finns i vissa fall ytterligare skillnader som till exempel att vissa länder har lagreglerat särskilda former för organisation och delat ägande av boende i gemenskap till en lägre boende­kostnad än vad den traditionella bostads­marknaden möjliggör. I avsaknad av svensk juridisk forskning inom området kan dock den internationella forskningen användas som utgångspunkt för vilka frågor som behöver utredas och analyseras även för svensk del. På ett grund­läggande rättsligt plan delar den svenska rättsordningen samma rättighetsstruktur som samtliga länder i sammanställningen och resultaten av litteratur­samman­ställningen kan därmed användas som en utgångspunkt dels för vilka typer av hinder som kan antas finnas även i en svensk kontext, dels som en strukturell bas för vilka typer av lösningar som behöver finnas för att hinder ska kunna reduceras.