Gå till innehållet
Photo: iStock och Johnér

Den svenska problembeskrivningen

Nedan ges en kort översikt över bogemenskapers historia i Sverige. Därefter redogörs för de faktorer som sägs förhindra att bogemenskaper når bredare målgrupper i Sverige. Utifrån denna överblick identifieras de tre forskningsfrågor som rapporten söker besvara.

Bogemenskaper i Sverige från 1930-talet till nutid

Tanken att kollektivt organisera det dagliga arbetet i hemmet har en lång historia men det praktiska genomförandet har varit begränsat. I Sverige börjar historien med Hemgårdens bostadshotell som stod färdigt år 1907, vars centralkök dock lades ner efter bolagets konkurs år 1918 (Vestbro 2010). Därefter byggdes ytterligare cirka femton byggnader av liknande typ 1935–56, mestadels av privata fastighetsägare men också några offentliga (Blomberg & Kärnekull 2019). Vestbro (2014) beskriver två faser i utvecklingen av bogemenskaper i Sverige. I den första fasen 1930–70 var bogemenskaper nära knutna till kvinnors frigörelse från det dagliga arbetet i hushållet och en övergång till lönearbete utanför hemmet. Hyreslägenheter med hög grad av service i form av hushållsnära tjänster såsom mat, tvätt, städ och förskola byggdes. Tjänsterna utfördes av anställd personal och de boende var till övervägande del intellektuell medelklass. Ett av de mest kända exemplen på detta är det bostadshus på Kungsholmen i Stockholm som designades av Sven Markelius tillsammans med Alva Myrdal och stod klart år 1935. (Vestbro 2014) Dessa kollektivhus har lyfts fram som socialistiska och feministiska initiativ baserade på visioner om den moderna familjen, men kom att bebos enkom av mer bemedlade intellektuella, där mindre bemedlade kvinnor anställdes för att utföra det hushållsnära arbetet (Sangregorio 2000; Grundström 2021). Den Bostads­kollektiva kommittén som arbetade 1948–56 kom till slutsatsen att denna typ av bostäder inte skulle subventioneras (Grundström 2021). Sangregorio (2000) pekar på hur få dessa initiativ var, men också på deras betydelse som fungerande exempel på bostäder som underlättade vardagen i ett samhälle där hemmafrun var på väg att försvinna. Större möjligheter till kollektivboende nämns också som ett av målen för feministrörelsen i början av 1970-talet.
En gradvis avveckling av denna modell inleddes år 1968 då Hässelby Familjehotell började stänga ner delar av servicen på grund av bristande efterfrågan. Boende som ville behålla möjligheten till gemensamma måltider organiserade då detta själva. I denna andra fas av bogemenskapernas utveckling kommer det stora flertalet bogemenskaper att baseras på eget arbete och samarbete mellan de boende i olika grad där inslaget av köpta tjänster minimeras. Detta är inte bara en anpassning utan baseras på tanken att hushållsarbetet kan vara ett gemensamt nöje. BiG (Bo i Gemenskap) modellen utvecklades med grundtanken att alla får mer för mindre insats om man delar ytor, utrustning och arbetsuppgifter. Den nationella intresseorganisationen Kollektivhus NU bildas år 1981. Under 1980-talet bygger kommunala bostadsbolag och kooperativa bostadsaktörer på initiativ av boendegrupper byggnader lämpade för bogemenskaper vilket underlättar en expansion av boendeformen med cirka 50 genomförda projekt, många i form av hyresrätt. De boende utgörs av blandade grupper men vanligtvis finns en kärntrupp med stort socialt kapital. Medelålders och äldre skapar också egna bogemenskaper för ”andra halvan av livet”. (Sangregorio 2000; Vestbro 2014; Blomberg & Kärnekull 2019) Blomberg och Kärnekull (2019) pekar på vikten av det lösa nätverk av olika aktörer som gemensamt förespråkade bogemenskaper bestående av feminister, arkitekter, stadsplanerare, lokalpolitiker, forskare och anställda vid Boverket.
Under 2000-talet finns ett förnyat intresse för bogemenskaper både i städer och på landsbygden, vilket bland annat lett till en nystart av Kollektivhus NU år 2005 och grundandet av Föreningen för byggemenskaper år 2011. Lokala föreningar som understöder nyetablering av bogemenskaper har etablerats i Stockholm, Göteborg och Malmö (Blomberg & Kärnekull 2019). Nya regler för kommunala bostadsbolag från och med 2011-års lagreform leder till att dessa inte längre medverkar i byggande av bogemenskaper i någon större utsträckning. Andra typer av kommersiella aktörer tillkommer som grundare och fastighetsägare, liksom trenden med co-living. Boverket gjorde år 2018 en kartläggning av förutsättningarna för byggemenskaper och gav rekommendationer till kommunerna kring hur dessa kan underlätta en nyetablering (Boverket 2018). Startbidrag ges också för att underlätta i den första idéfasen (Boverket 2021). Intresset från stat och kommun sägs vara större nu än tidigare år (Blomberg & Kärnekull 2019). Statliga forskningsfinansiärer som Vinnova och Formas understöder forskning kring bogemenskaper.

Hinder för en vidareutveckling av boendeformen i Sverige

I det följande sammanställs och redogörs för olika potentiella hinder som lyfts fram avseende den svenska kontexten för att bogemenskaper ska kunna bli en boendeform som är tillgänglig för fler. Problembeskrivningen redogör separat för de tre forskningstemana:
  1. potentiella initiativtagare
  2. samarbete med externa parter samt
  3. juridiska förutsättningar

1. Potentiella initiativtagare

I den svenska diskussionen kring hur bogemenskaper ska kunna bli en lösning för fler nämns grupper som anses ha större hinder än andra att få en bostad, exempelvis unga, ensamstående föräldrar, ensamstående äldre, familjer med barn, funktionsnedsatta, strukturellt hemlösa och nyanlända (bland annat Arroyo et al. 2022; Fölster 2023). Parallellt med att dessa gruppers bostadsbehov diskuteras lyfts också frågan om vilka som realistiskt skulle kunna engagera sig i en bogemenskap. Har de som har svårt att komma in på bostadsmarknaden också kapacitet att ägna sig åt den mer tids- och arbetsintensiva process det är att utveckla en bogemenskap?
Överkomliga boendekostnader är en grundläggande fråga för att bogemenskaper ska kunna inkludera bredare målgrupper (Grundström 2021). Det lyfts också fram att de månatliga hushållsutgifterna kan hållas nere och resursåtgången minskas genom gemensamma inköp av både hushållsnära tjänster och varor (Sangregorio 2000). Möjliga målgrupper bygger på valet av modell för det gemensamma och balansen inflytande – arbete – kostnad. Större bogemenskaper beskrivs som mer robusta då de inte blir lika personberoende (Sangregorio 2000; Arroyo et al. 2022). Scheller och Thörn (2018) anser att låga trösklar när det gäller tid och engagemang är en förutsättning för att göra bogemenskaper till ett realistiskt alternativ för fler. Caldenby (2019) tar upp frågan om hur många bogemenskaper som kan skapas direkt av de framtida boende då det kräver ett omfattande socialt och ekonomiskt kapital samt möjligheten att fler fastighetsägare och projektutvecklare tog initiativ samtidigt som de såg till att involvera de framtida boende från början. Blomberg och Kärnekull (2019) pekar dock på att det bitvis hårda och långa arbete som görs då bogemenskapen initieras är en nyckelfaktor då det gäller funktionalitet och hållbarhet över tid.
Att blanda olika målgrupper har olika utmaningar, särskilt för att få en hållbar boendesammansättning över tid. Scheller och Thörn (2018) pekar på hur priviligierade boende inkluderar de mindre priviligierade till en viss grad. Det sätt på vilket nya boende väljs ut har noterats vara av stor betydelse (exempelvis Blomberg & Kärnekull 2019). Också reflektioner kring autonomi och beroende samt privatliv och gemenskap tas upp (Sandstedt & Westin 2015; Törnqvist 2019).

2. Samarbetsaktörer

Blomberg och Kärnekull (2019) pekar på samarbete med externa aktörer som en grundläggande förutsättning för att kunna starta en bogemenskap i Sverige. Intresseorganisationerna bidrar här till kunskapsinhämtning och spridning, men behöver stöd i detta framförallt från kommunerna. Kommunerna ses som centrala både då det gäller informationsspridning och som möjliggörare genom anpassade markanvisnings- och detaljplaneprocesser (Boverket 2018; Divercity 2021). Kommuner och projektutvecklare behöver också utveckla nya sätt att arbeta för att kunna möta en bogemenskap som motpart (Blomberg & Kärnekull 2019). Möjligheten att inkludera personer med svårigheter på bostadsmarknaden som vissa äldre, funktionsnedsatta, nyanlända, strukturellt hemlösa och yngre med låga inkomster tas upp som en faktor som kan intressera kommuner för att delta (exempelvis Arroyo et al. 2022). Hedström och Broms Wessel (2016, s. 9) beskriver byggemen­skaper som en potentiell ”katalysator på platser där de konventionella, stora byggbolagen inte vågar satsa”. Finansierings­möjligheter är grundläggande för att starta en bogemenskap (Divercity 2021).
Vidare diskuteras samarbete med fastighetsägare både vad gäller tillgång till befintliga byggnader (ombyggnad) och förutsättningarna för nyproduktion. Sangregorio (2000) beskriver tillgång till äldre byggnader för ombyggnad till bogemenskaper som något som både sparar resurser och begränsar kostnader. Det påtalas att mindre lokala projekt­utvecklare medverkat till ett flertal projekt (Blomberg & Kärnekull 2019). Olika typer av potentiella fastighetsägare som allmännyttan, stiftelser eller kommersiella projektutvecklare ger olika lösningar. Valet att hyra eller äga fastigheten är också något som påverkar vem som bor i bogemenskapen och hur den organiseras. Vem som tar initiativ till bogemenskapen, exempelvis de boende, kommuner eller fastighets­ägare, får olika konsekvenser för de boende. I externa samarbeten får vad som avgörs av vem implikationer för maktfördelningen mellan bogemenskapen, kommunen och intermediärer (Scheller & Thörn 2018). Civilsamhället lyfter också frågor kring integration och stöd till utsatta hushåll, exempelvis Stadsmissionen som utvecklar ett bostadshus som integrerar utsatta hushåll i ett hyreskooperativ och, mindre konkret, ett förslag att filantropiska stödorganisationer ska underlätta för bogemenskaper som integrerar nyanlända (Fölster 2023).

3. Juridiska förutsättningar

När det gäller juridiska frågor så uppfattas bogemenskaper i svenska utredningar och rapporter som förhållandevis oproblematiska. För att mål som lägre boendekostnad och ökad social gemenskap ska kunna uppnås framhålls organisations­formen kooperativ hyresrätt och uppförande av byggnad på mark som ägs av kommunen och upplåts till den kooperativa hyresföreningen genom tomträtt som den mest användbara formen (Divercity 2021; Boverket 2018). Även andra organiserings- och ägandeformer anses dock möjliga för bogemenskaper, som till exempel bostadsrätt. Det huvudsakliga problemet avseende användning av kooperativ hyresrätt som en framgångsrik form för bogemen­skaper uppfattas vara att organisationsformen kooperativ hyresrätt är så pass okänd att banker och byggherrar har svårt att ta till sig och vilja engagera sig i projekt med denna upplåtelse­form, samt att stämpelskatten är högre för kooperativa hyresrättsföreningar än för bostadsrättsföreningar (SOU 2022:14; SOU 2017:108). Ett ytterligare potentiellt hinder för utveckling av bogemenskaper som nämnts är att såväl juridiken som byggprocessen kan uppfattas som krånglig och svår att förstå (Boverket 2018). För att minska detta hinder framhålls behov av att få stöd av arkitekter och särskilda projektlotsar (SOU 2015:85; Divercity 2021). Andra frågor som diskuterats som potentiella hinder är formulering av detaljplaner, att de behöver vara formulerade på ett sådant sätt att de är lämpliga för bogemenskaper avseende såväl storlek som möjlighet att bygga gemensamhetslokaler, samt behov av att se till att markanvisningar och exploaterings­avtal formuleras på ett sådant sätt att bogemenskaper inte exkluderas ur processerna (Divercity 2021). Processen att bilda bogemenskapen är generellt mer diskuterad än frågan om hur bogemenskapen ska fungera över tid. Föreningen för byggemenskaper skiljer ut bygg­processen från den långsiktiga användningen av byggnaden och använder termerna byggemenskap och bogemenskap för att skilja de olika stadierna åt (Boverket 2018).

Forskningsfrågor

Av redogörelsen ovan för identifierade potentiella hinder och lösningar i den svenska kontexten avseende tema 1–3 noteras sammanfattningsvis följande frågor som relevanta och intressanta att utreda närmare genom den internationella litteraturöversikten.
  • För vilka grupper kan bogemenskaper bli en ny möjlighet?
  • Vad kan bygga och underlätta bogemenskapers nödvändiga relationer till externa parter?
  • Hur behöver ekonomiskt och socialt hållbart gemensamt boende hanteras juridiskt initialt och över tid (med särskilt fokus på ägande- och upplåtelseformer, identifiering av juridiska oklarheter samt kommunens markreglering genom detaljplaner)?
Nästa avsnitt fokuserar på intressanta observationer relaterade till de tre frågeställningarna i den europeiska litteraturen (tema 1–2) samt litteratur som geografiskt omfattar europeiska men även andra västerländska rättsordningar (tema 3). Fokus kommer att läggas både på bogemenskapens uppstartsfas och dess förvaltningsfas. Det noteras att det i den svenska problembilden generellt har lagts mer fokus på uppstartsfasen än förvaltningsfasen.