Potentiell problem­lösning i den europeiska litteraturen

Nedan sammanfattas den litteratur som inkluderats i studien baserat på de tre forskningsfrågorna:

Lang et al. (2020) visar på ett skifte i vilka grupper som varit i fokus i forskningen kring bogemenskaper: Under 1990-talet låg tyngdpunkten på medel- och arbetarklass samt hushåll med lägre inkomster. Efter hand växer också ett fokus på genus fram. Under 2000-talet har fokus flyttats från inkomstperspektivet till ett demografiskt perspektiv som lyfter fram äldre, unga, familjer och generationsöverskridande bogemenskaper. Genusperspektivet utvecklas vidare. Ett antal forskningsstudier lyfter bogemenskaper som ett medel för att blanda olika samhällsgrupper med olika sociala och ekonomiska resurser (t.ex. Ache & Fedrowitz 2012; Bresson & Labit 2020; Paidakaki & Lang 2020). Griffith et al. (2022) skriver att värderingar och motiv till att skapa en bogemenskap reflekteras i urvalskriterierna för nya boende, i design och upplåtelseform och politisk identitet. Baserat på detta redovisas litteraturen under följande rubriker nedan: inkomstperspektivet, det demografiska perspektivet, möjligheter och hinder att blanda grupper samt värderingar och motiv.

Bogemenskaper beskrivs både som ett livsstilsboende inom den kommersiella ägarmarkanden och som en del av en social bostadspolitik, ibland till och med ett medel för fattigdomsbegränsning, och en insats mot gentrifiering (Lang et al. 2020). Lang et al. (2020) hävdar dock att det inte finns tillräckligt med forskning kring de boendes socio-ekonomiska attribut och att detta bör tas upp i framtida forskning på ett mer systematiskt sätt för att förstå vem som i dag bor i bogemenskaper och vilka som skulle kunna tillkomma. Särskilt pekar författarna på behovet av att bättre förstå bogemenskapers potentiella roll för marginaliserade grupper som låginkomsttagare och migranter.

Ledent (2021) diskuterar möjligheter att genom stordriftsfördelar hålla nere projektkostnaden, och därigenom boendekostnaden, i större bogemenskaper. Mindre resursstarka grupper sägs lättare kunna involveras då ett större antal personer delar på ansvaret för projektet. Också anonymiteten i större föreningar sägs göra dem socialt acceptabla för fler. Författaren understryker dock att social blandning inte ses som positivt av alla och att det kan undergräva solidariteten inom bogemenskapen. Vidare finns det en motsättning mellan strävan att uppfylla de boendes behov och idén att minska det individuella genom storlek.

Grundström (2021) beskriver co-living, som ett alternativ för mindre förmögna och ställer frågan om de boende aktivt valt ett delat boende eller om de känner sig tvingade då de inte har råd med något annat. Jakobsen och Gutzon Larsen (2019) skriver att de boende i danska bogemenskaper är socioekonomiskt och utbildningsmässigt priviligierade i jämförelse med den danska befolkningen som helhet samtidigt som den ökande multikulturaliteten i det danska samhället inte återspeglas i boendesammansättningen.

Horňáková och Jíchová (2019) nämner unga och familjer som grupper som kan tänkas gynnas av att bo i bogemenskaper men pekar också på formens potential för äldre och utsatta grupper. Unga och familjer tas upp i flera forskningsstudier där fokus ligger på ambivalenta erfarenheter av exempelvis att dela lägenhet och självbyggeri där bogemenskaper tolkas både som en ekonomisk enhet samt ett socialt arrangemang som kompenserar för svårigheter att få bostad och svaga familjeband. Genusperspektivet visar på bredare förändringar i familjestrukturer och könsroller samt en ökande utsatthet och ensamhet bland äldre kvinnor. Bättre inkludering av migranter tas också upp i litteraturen. (Lang et al. 2020)

Egerö (2010) understryker att bogemenskaper i flera länder i hög grad bildas av äldre och kvinnor. Tanken bakom detta sägs vara att skapa ett stöd, och i olika grad ett socialt utbyte, i vardagen. Vidare beskrivs en möjlighet till hjälp vid åldrande och sjukdom som gör att man kan bo kvar hela livet (Egerö 2010; Reynolds 2018; Dang & Seeman 2021). Lang et al. (2020) skriver att generationsöverskridande bogemenskaper tenderar att väcka förväntningar hos politiker och professionella, men att bevisen för de påstådda positiva effekterna på äldre och unga är blandade. Grundström (2021) nämner exempel i den internationella litteraturen på att delade boendeformer används som ett substitut för vårdboenden där medlemmarna i en bogemenskap förväntas tillhandahålla service till andra äldre och funktionsnedsatta medlemmar.

Grupper av initiativtagare med tid och ett stort socialt och ekonomiskt kapital med förmågan att bilda bogemenskaper bottom-up beskrivs både som potentiella motorer i att skapa socialt blandade bogemenskaper (Scheller & Thörn 2018) men också som potentiellt exkluderande då de sägs baserade på vissa kulturella värderingar och åtaganden (Ache & Fedrowitz 2012; Reynolds 2018; Bresson & Labit 2020; Arbell 2022; Barenstein et al. 2022). Det diskuteras vidare hur den ”sociala kostnaden” att värvas till den här typen av bogemen­skap i form av tid och färdigheter exkluderar människor som omedelbart behöver en bostad eller har en annan kulturell bakgrund (inte nödvändigtvis kopplat till etnicitet) (Bresson & Labit 2020). I sin studie av Hamburg och Göteborg ser Scheller och Thörn (2018) en responsa­bilisering av bogemenskaper (det vill säga en överföring av ansvar från det offent­liga till individer) där bogemenskaper förväntas ta ansvar för social blandning och inkludering av olika grupper, exempelvis funktionsnedsatta, äldre och invandrare. En del av detta är att hushåll med högre inkomster förväntas ta en större ekonomisk roll i projekten än hushåll med lägre inkomster. Arbell (2022) anser att det bör finnas utrymme för att kritiskt diskutera värdet av blandning i avsiktliga gemenskaper och ställer frågan om det är realistiskt och önskvärt att förvänta sig social integration i denna skala. Vidare sägs att de som i dag diskuteras som möjliga nya grupper i bogemenskaper ofta behöver en snabb lösning på bostadsbehovet snarare än att engagera sig över tid i att starta en bogemenskap och att det stressiga liv många i otrygga bostadssituationer lever förhindrar deltagande då det inte bara gäller att hitta en överkomlig bostad utan att engagera sig. Bresson och Labit (2020) beskriver top-down projekt som mer öppna för alla typer av människor, särskilt de som vanligen inte skulle överväga bogemenskaper. Författarna påpekar att det intressanta med projekten inte är den socio-kulturella sammansättningen bland de boende utan att projekten underlättar för människor som vanligen inte har de resurser som behövs för att delta i en bogemenskap att få den typ av bostäder som de boende efterfrågar. I en studie av två bogemenskaper i Wien som ville inkludera utsatta grupper, även hemlösa, sågs tilldel­ningssystemet inom den sociala bostadssektorn som nyckeln till social integration och en brygga mellan bostads- och socialpolitiken. Författarna påpekar dock ett dilemma för bogemenskaperna, då de vill nå bredare målgrupper men samtidigt inte begränsas i sin självständighet, exempelvis genom kommunal boendeanvisning (Paidakaki & Lang 2021).

Ruiu (2016) visar på svårigheterna att uppnå alla mål i en avsiktlig process att skapa gemenskap då det förutsätter en hög grad av engagemang, tid, ekonomiska resurser, samt en vilja att samarbeta och förhandla kring den personliga insatsen. Författaren understryker vikten av att samtliga boende är engagerade över tid för att hitta balans i det gemen­samma. Sørvoll och Bengtsson (2020) pekar på att större blandning av boende med olika ekonomiska och sociala förutsättningar samt ideologiska förhållningssätt kan leda till bristande harmoni och konflikt mellan medlemsgrupper vilken kan undergräva den interna solidariteten. Bresson och Labit (2020) skriver att inkludering inte är något självklart även om boende blandas utan att etablerade grupper ofta får större utrymme att uttrycka sig jämfört med andra. Vidare finns en viss evidens för att etablerade grupper inte alltid reagerar positivt på blandning, särskilt i top-down modeller där de boende inte själva haft inflytande över boendesammansättningen. Girbés-Peco et al. (2020) diskuterar vikten av mindre resursstarka gruppers möjlighet att få en röst och göra val och risken att inre hierarkier skapas inom bogemenskapen där eliter tar över. Arbell (2022) lägger fram möjliga förklaringar till etnisk exkludering, exempelvis rekrytering av nya boende via nätverk, omfattande familjeåtaganden och oro kring traditionella familjers inställning till boendeformen. Det sägs att det är ett vitt medelklassprivilegium att välja en okonventionell livsstil då det visar på tillräckligt självförtroende att riskera sin respektabilitet genom att välja bort konventionella medelklassvärderingar. Det hävdas att för att bogemenskaper ska nå vidare grupper behöver det mainstreamas.

Grundström (2021) skriver att bogemenskaper ofta ses som ett uttryck för vänsterideologi, även om ideologiska ståndpunkter kan vara mer eller mindre uttalade i olika projekt. Bossuyt et al. (2018) nämner att det förnyade intresset för bogemenskaper satts i relation till den globala finanskrisen 2008 och efterföljande initiativ i civilsamhället baserade på statens och marknadens ansedda miss­lyckanden. Här ses bogemenskaper som en möjlighet att skapa gemenskap i motsats till ökande grad av marknadsinflytande och social-spatial polarisering. Enligt författarna ser dock andra intresset för bogemenskaper som ett uttryck för neo­liberala idéer kring valfrihet och marknadslösningar på bostadsdilemmat. Det påpekas dock att bogemenskaper inte i sig tillhör någon särskild ideologi och att fenomenet existerat också då det inte haft något särskilt stöd. Enligt Horňáková och Jíchová (2019) är det väsentligt för utvecklingen av boendeformen att arbeta bort negativa associationer kopplade till socia­listiska kollektiva boendeformer i den tjeckiska kontexten. Sargisson (2012) menar att moderna ameri­kanska bogemen­skaper fokuserar på individen och kan ses som en kollektiv version av den amerikanska drömmen baserad på en liberal bostadsägande ideologi. Scheller och Thörn (2018) har identifierat en sådan inriktning också i Europa under 2000-talet. De parallella spåren med dels boge­men­skaper för medelklassen, dels bogemen­skaper som ser sig i opposition till rådande bostadsmarknadsstrukturer, ses av Szemző et al. (2019) som en grund till framgången för bostadsformen i Tyskland.

Relevant för den svenska kontexten är också specifika kulturella uttryck: Törnqvist (2019) har i en intervjustudie visat på en individualiserad form av gemenskap i svenska bogemen­skaper där de boende upplevde en hög grad av självständighet, privatsfär och möjlighet till snabba avslut, samtidigt som det kollektiva stödet och kontinuiteten fanns tillgängligt. Törnqvist finner en möjlig förklaring i den svenska statsindividualismen med dess stöd i form av välfärds- och bostads­system som möjliggör dess etos av självständiga sätt att relatera till andra och en strävan efter oberoende i relationer.

För att en bogemenskap ska kunna realisera sitt koncept behöver de samarbeta med en rad andra aktörer för att få tillgång till kunskap och resurser (Czischke 2018). Nedan redovisas den aktuella litteraturen under rubrikerna bottom-up- och top-down-modeller, kommunalt och statligt stöd till bogemenskaper, upplåtelse­former, kostnadsbesparingar och avvägningar i relationer till externa aktörer.

Lang et al (2020) beskriver olika typer av initiativtagare till bogemenskaper: bottom-up-modeller där initiativet tas av en eller flera privatpersoner med avsikt att skapa en bostad till sig själva, mellanformer initierade av privata aktörer som exempelvis mindre bolag eller arkitektbyråer och top-down-modeller där en större institutionell aktör tar initiativet till att starta bogemenskapen och först därefter bjuder in potentiella boende. Dessa institutionella aktörer kan exempelvis vara kommuner eller fastighetsbolag kopplade till det offentliga eller civilsamhället. Exempelvis beskriver Bresson och Labit (2020) top-down projekt i Frankrike som normalt sker i samarbete mellan kommun, den sociala bostadssektorn, fastighets­utvecklare och NGOs, inklusive aktivistiska fastighetsutvecklare som specialiserat sig på bogemenskaper. Co-living kan också ses som en top-down-modell då det bygger på att privata företag tar initiativ och utformar ett koncept för projektet. Först därefter bjuds de boende in att ansöka om att få bo i projektet eller lägenheten (Grundström 2021). Czischke (2018) analyserar och diskuterar relationer mellan boendegrupper och etablerade bostads­ägande aktörer. Bogemenskaper beskrivs som en arena för samproduktion med ett kontinuum för de boendes engagemang där aktörerna underlättade tillgången till nyckel­resurser och professionell expertis. Samarbetet kan analyseras utifrån aspekter som engagemangsnivå över tid samt legitimitet, kontroll över nödvändiga resurser och veto i processen. Författaren lyfter också vikten av andra stödjande organisationer som står längre ifrån det praktiska genomförandet av projektet som exempelvis regionala förvaltningar, NGOs och stiftelser.

Ache och Fedrowitz (2012) pekar på att många bogemenskaper som var tänkta att skapas bottom-up inte lyckats i den tyska kontexten men att politiken sett efterfrågan på den här typen av boendeformer och därför skapat kommunala stödmodeller för att underlätta etablering. Bogemenskapen La Borda i Barcelona, ett uttalat bottom-up-projekt, är initierat av de boende men med stöd från externa parter, exempelvis arkitekter, en finansiell rådgivare och service designer. Samarbete med andra bogemenskaper har också inletts där behoven inte kan uppfyllas inom den enskilda bogemenskapen. Projektet har genomförts genom upplåtelse av tomträtt till offentligt ägd mark och en kombination av olika finansieringskällor utanför det reguljära banksystemet.  (Girbés-Peco et al. 2020) De Vos och Spoormans (2022) understryker arkitektens roll att spatialt facilitiera en balans mellan självständighet och socialt utbyte vilket ses som en nyckelfaktor för de boendes trivsel.

Bogemenskaper beskrivs som i huvudsak tillgängliga för hushåll med högre inkomster och att det är en utmaning att få ner boendekostnaderna så att de blir tillgängliga för hushåll med lägre inkomster även i kontexter där det finns ett stöd för boendeformen (Scheller & Thörn 2018; Szemző et al. 2019). Framgångsrik etablering av bogemenskaper bygger ofta på ett väl fungerande samarbete mellan olika aktörer på olika nivåer och samstämmiga beslut också inom bogemenskapen. Då bogemenskaper ofta skapas utifrån en specifik kontext och situation kan olika projekt behöva olika typer av stöd från det offentliga vilket ökar komplexiteten i samspelet. (Szemző et al. 2019)

Bossuyt et al. (2018) diskuterar hur traditionella markanvisningsmodeller behöver omformas för att bättre passa bogemenskapsprojekt, bland annat vad gäller anvisningsförfarande och pris, om en viss andel av tillgänglig kommunal mark bör vikas för bogemenskaper och att detaljerade krav i detaljplaneringen kan vara svåra att möta för bogemenskaper. Kommunernas sätt att arbeta behöver också förändras så att de kan möta de boende (utan professionella mellanhänder) och också handha en process som varierar från fastighet till fastighet. Det påpekas att politiskt stöd som gör ovanstående förändring av prioriteringarna möjlig är av vikt för att bogemenskaper ska bli en större bostadssektor för fler. Szemző et al. (2019) skriver att stödet till bogemenskaper i tyska städer bygger på en politisk vilja att skapa ett gemenskapsorienterat bostadsbestånd med överkomliga boendekostnader över tid. Stödet har krävt ett förändrat sätt att arbeta som inkluderar kunskapsöverföring och stöd för nätverk. Ache och Fedrowitz (2012) beskriver olika typer av aktörer i Tyskland som stöder bogemenskaper i etableringsfasen, bl.a. NGOs och arkitekter som specialiserat sig på denna typ av boendeform, men författarna pekar särskilt på kommunerna som viktiga samarbetspartners. Ett flertal tyska kommuner stödjer bogemenskaper på olika sätt, allt från enklare information via internet till mer avancerade modeller som inkluderar finansiering och mark. I vissa städer finns också så kallade one-stop-shops för bogemenskaper med ansvar för koordinering inom kommunen, tillhandahållande av allmän information, stöd då boendegruppen sätts samman, stöd i finansiella frågor, hjälp att etablera kontakt med investerare, arkitekter och projektledare samt att tillhandahålla plattformar för kommunikation och erfarenhetsutbyte. Szemző et al. (2019) understryker också att de legala förutsättningarna skapar tilltro till bogemenskaper vilket inverkar positivt på finansierings­möjligheterna, liksom närvaron av banker som specialiserat sig på finansiering av bogemen­skaper. I vissa delstater får bogemenskaper söka offentlig finansiering ämnad för den sociala bostadssektorn.

Tre faktorer pekas ut som viktiga för att skapa en win-win situation för både boende och kommunen:

Ache och Fedrowitz (2012) pekar på att stöd till bogemenskaper antingen måste vara högt upp på den politiska agendan alternativt vara budgetneutralt för att få genomslag. Tyska städer har också olika kriterier för de bogemenskaper de stöder, bland annat relaterat till boendemix, antal lägenheter, bostadskostnad, inkluderande koncept, social infrastruktur och multifunktionella grannskap.

Några studier tar också upp möjliga orsaker till varför kommuner inte stödjer bogemenskaper i någon högre grad (Arbell 2022; Reynolds 2018; Scanlon & Fernández Arrigoitia 2015; Szemző et al. 2019). I den brittiska kontexten sägs bristande ekonomi och därmed större fokus på projekt som kan skapa många bostäder snarare än mindre bogemenskaper vara en avgörande orsak. Vidare omtalas svårigheter att uppskatta efterfrågan, tillgång till passande mark och finansiella instrument, bristande profilering av bostadsbyggande i egen regi samt bristande metoder för att kalkylera risk och genomförbarhet. Vidare sägs det inte alltid vara lätt att dra gränsen mellan det privata och det offentliga i bogemen­skaper vilket också delvis gör det offentligas roll svårare att definiera och artikulera. (Szemző et al. 2019)

Enligt Lang et al. (2020) har bogemenskaper drag som klassificerar dem mellan civilsam­hället och den privata bostadsmarknaden då de innehåller upplåtelse­former från hyra till ägande.  Många betonar dock att bostadsformen tillhör den så kallade ”tredje sektorn” som varken är en helt privat eller helt publik form. Baserat på erfarenheter i den danska kontexten påpekar Larsen (2019) att upplåtelse­former kan såväl underlätta som hindra byggande av bogemenskaper och har betydelse för vem som får tillgång till boendeformen. I den danska kontexten menar han att hyresmodeller krävs för att öppna upp sektorn för låginkomst­tagare.

Bossuyt (2022) diskuterar möjligheter till dekommodifiering av bogemenskaper genom externa icke-vinstdrivna aktörer, som exempelvis kommunala bostadsbolag eller reglerade organisationer, eller gemensamt ägda inkomsträttigheter som i exempelvis kooperativ kompletterade med stadgar som förespråkar ett icke-vinstdrivet förhållningssätt och restriktioner när det gäller marknadstillvändning. Också Reynolds (2018) pekar på möjligheten att begränsa transaktionsvärdena vid överlåtelse genom en kooperativ förenings stadgar, något som sägs kunna bevara lägre boendekostnader över tid. Barenstein et al. (2022) förespråkar nära band mellan staten och bostadskooperationen men också ett tillräckligt avstånd för att inte påverkas för mycket av politiska skiftningar.

Sørvoll och Bengtsson (2020) hävdar att för att bogemenskaper ska ses som en del av civilsamhället ska de inte bara tillgodose medlemmarnas intressen utan också sträva efter att uppfylla externa politiska mål. Författarna föreslår att bogemenskaper inom civilsamhället uppfyller följande kriterier till högre eller lägre grad: 1) autonomi, 2) deltagande demokrati, 3) intern solidaritet och 4) extern solidaritet (exempelvis icke-spekulation/icke-vinst, hållbarhet, genus, global rättvisa och att förespråka idéer kring bogemenskaper inom civilsamhället i det offentliga rummet).

Författarna tar också upp tre sociala mekanismer som över tid kan leda till upplös­ning av bogemenskaper eller urholkning av ett eller flera av de ovanstående kriterierna: 1) motstridiga intressen mellan medlemsgrupper, 2) kooptation

Enligt Svenska Akademins ordbok betyder kooptera: (i fackspr.) i fråga om inval i församling, förening, kommitté o. d. förrättat av dennas egna medlemmar: invälja, komplettera sig gm inval av (ngn); äv. (tillf.) refl.: komplettera sig. RP 12: 304 (1648). SD(L) 1902, nr 181, s. 2 (refl.).

med välfärdsstaten och 3) den dominerande kapitalistiska logiken om konkurrens och tillväxt. De menar att motstridiga intressen och den dominerande kapitalistiska logiken kan leda till urholkning av intern och extern solidaritet, medan kooptation med välfärdsstaten i första hand hotar autonomin och den deltagande demokratin. Grundström (2021) diskuterar också den externa solidariteten och hävdar att det i dag finns en tendens att den minskar till förmån för privata faciliteter.

Litteraturen innehåller också intressanta analyser och diskussioner kring potentiella kostnadsbesparingar som i förlängningen kan hålla nere boendekostnaderna (Ache & Fedrowitz 2012; Scanlon & Fernández Arrigoitia 2014; Brysch & Czischke 2021; Brysch et al. 2023). I relation till externa parter föreslås riktade åtgärder för att underlätta tillgången på mark och mildra kostnadspåverkan av de längre processerna (Scanlon & Fernández Arrigoitia 2014). Brysch och Czischke (2021) föreslår standardiserat byggande, en behovsbaserad design och omdefinition av minimistandard vilket förutsätter att detta är förenligt med gällande lag och kommunal process.

Flera författare menar att bogemenskaper är beroende av andra organisationer för att få tillgång till kapital, expertis och politisk legitimitet men att detta kan leda till en urvattning av de ursprungliga målsättningarna i bogemenskapen (Tummers 2015; Lang et al. 2020; Sørvoll & Bengtsson 2020). Sørvoll och Bengtsson (2020) skriver att bogemenskaper varit framgångsrikt där det funnits ett stort offentligt stöd, men också att det alltid finns ett pris att betala för det offentliga stödet då det offentliga vill ha något i gengäld. Bland annat påpekas att krav på överkomliga boendekostnader kan ta överhanden i relation till andra grundläggande principer i bogemenskapen. Aktörer och strukturer kan dock motverka en drift bort från de principer som var vägledande då bogemenskapen grundades. Szemző et al. (2019) hävdar att stödet för bogemenskaper kommer att bero på hur kommuner anser att bogemenskaper bidrar till deras mål, vare sig det rör sig om bostäder, stadsutveckling eller miljömål.

Ett grundläggande problem som lyfts av bland annat Kassan et al (2012), Blandy (2013), Chiodelli (2015), Hunter och Cowan (2012) och Schmid (2020) är att bogemenskaper utgör en rättsligt svårlöst utmaning som av flera skäl inte kan hanteras inom ramen för befintliga normer och principer om ägande och nyttjande i de rättsliga systemen. En annan åter­kommande slutsats som dragits av bland andra Alexander (2019), Garciano (2011), Mattei och Quarta (2015) och Basas (2010) är att det bedrivs för lite grundforskning inom området kollaborativt ägande och nyttjande av mark och bostäder, och att mer forskning om legala hinder och om skapande av en större variation av upplåtelse- och ägandeformer behövs. Larsen (2019) menar att grundläggande frågor om upplåtelse av hyresrätt och hur de kan fungera både relationellt och rumsligt i en gemenskap bör framhållas som en av de viktigaste frågorna att fokusera på om bogemenskaper ska kunna utvecklas och öka i omfattning.

Problem som kan uppstå mot bakgrund av den särskilda juridiska konstruktionen och behoven är enligt Jespersen (2006) och Nasarre-Aznar (2018) dels att befint­liga rättsregler inte blir tillämpliga på grund av att vissa grundläggande kriterier inte är uppfyllda, dels att befintliga rättsregler och system, som exem­pel­vis hyres­lagstiftning, blir tillämpliga men inte kan tillämpas på ett för kollektiva boendeformer som bogemenskaper ändamålsenligt sätt. Burgers & Pijl (2022) framhåller att den rättsliga komplexiteten som uppstår vid skapande av bogemen­skaper gör att det är viktigt att juridisk expertis involveras i ett tidigt skede. Jespersen (2006) framhåller dock att vissa frågor helt enkelt inte går att lösa med befintlig lagstiftning och att det även i bogemenskapsprojekt som framställts under ledning av kunniga advokater uppstår svårlösliga juridiska problem.

Di Robilant (2011) och Houlind och Fæster (2016) framhåller vikten av att lag­stift­ningen möjliggör att betydelsen av personligt engagemang kan formaliseras i bogemenskapen. Grundläggande frågor som behöver kunna regleras för att gemen­skapen ska kunna upp­rätthållas över tid är enligt Di Robilant (2011): inträ­des­regler som gör det möjligt för föreningen att välja in personer med inten­tion att ingå i gemenskap och utträdesregler som gör det möjligt för bogemen­skapen att säga upp och kräva avflyttning av personer som inverkar negativt på gemenskapen. Bristande aktivitet kan även medföra problem i själv­förvaltningen av den gemen­samma byggnaden. Ett exempel på lösning som enligt Houlind och Fæster (2016) kan användas är att delar av ansvaret för förvaltningen åläggs en extern part.  Garciano (2011) framhåller dock att denna ordning medför risk för att de boende inte alls deltar i förvaltningen eller att det skapar nya grunder för osämja genom att vissa boende då anser att ingen av de boende bör vara aktivt involverad i förvaltningen. Rohde (2006) framhåller vikten av att så långt det är möjligt reglera det ekonomiska ansvaret för uteblivna hyror för gemen­samma ytor eller skador i gemen­samma delar av bygg­naden samt att se till att konsekvenserna av att det kan utkrävas solidariskt ansvar bli tydligt för de boende. Widener (2010) påtalar behov av att skapa en förutsebar och formellt verkställbar ordning för att både medla i och formellt lösa personliga konflikter och motsättningar i bogemen­skaper. 

Lang et al. (2020) beskriver hur byggregler och planeringsförutsättningar inte alltid passar upplägget för bogemen­skaper. En rekommendation är att inkludera bostads- och planeringssystem, även planeringskultur, i analyser av bogemen­skaper. Enligt Ginzburg (2003) och Silbaugh (2007) kan formulering av detaljplaner hindra utveckling av småskaliga bogemen­skaps­projekt. Ginzburg (2003) menar att det behövs ett starkt rättsligt skydd för neutralitet i plan- och bygglagstiftning och Schmid (2020) framför skäl för att det kan finnas en rättslig skyldighet grundad i rätten till bostad för kommuner att tillse att plan- och bygglagstiftning är neutral och därmed möjliggör för olika kollaborativa boendeformer. Bechtel et al (2022) förespråkar att flexibilitet byggs in i detaljplaner och att de formuleras med medvetenhet om de utelåsningseffekter som olika formuleringar kan ge upphov till.

Finansieringens och ägandeformens betydelse för projektens genomförande framhålls i några artiklar. Decker (2018), Iaione (2017), Bechtel et al (2022) och Kelly (2009) lyfter fram olika former av delat ägande, till exempel att marken ägs av en kommun eller icke-vinstdrivande organisation och byggnaden ägs av bogemen­skapen, som den främsta formen för att bibehålla ekonomiskt hållbara och socialt stabila kollektiva boendeformer över tid. Okafor (2022) framhåller att om en organisation ska äga byggnaden så är det viktigt att användningen av byggnaden inte regleras för mycket i stadgar eftersom det kan hindra nödvändiga förändringar eller tillägg till bogemenskapens verksamhet i framtiden. Garciano (2011) föreslår även blandade upplåtelse- och ägandeformer som en lösning. Alexander (2019) belyser att genom att blanda hyres- och ägandemodeller kan gemenskapsformen användas både till att uppfylla sociala hållbarhetsmål samtidigt som finansiering säkras genom att vissa lägenheter säljs eller upplåts med krav på upplåtelseavgift. Kelly (2009) och Bechtel et al (2022) framhåller vikten av att kunna tillämpa prisregleringsklausuler som håller kostnaden för att kunna bo i bogemenskapen bestående låg över tid. Witte (2008) påvisar dock att det är svårt att formulera effektiva, rättvisa och förutsebara regler för hur prisregleringen ska bestämmas och att prisreglering kan medföra ökad risk för tvister vid överlåtelse.